tnek

Att en promenad kan väcka så många minnen, minnen som man förträngt med åren. Minnen som kanske var det bästa i ens liv.. då. Just den där gungan, den där pelaren mellan trappan, den där skolgården, den där svängen, det där övergångsstället, den där trappan, den där dörröppningen, den där macken, det där huset. Har nog aldrig upplevt så många minnen som just den här gången.

Längtar tillbaka till man var barn, då ens största bekymmer var när en leksak gick sönder, grät i 10 minuter, hittade en annan leksak, lekte med den, glömde bort den trasiga. Tyvär är ju inte bekymren så lätta nu förtiden, ibalnd känns det som att vad man än gör, vad man än säger.. så blir det fel!

Kan inte bara bekymren ta slut?


<3